Den härligt stilla tiden och ordet

Den ungerske författaren Péter Esterházy kan på grund av sjukdom inte medverka på Bokmässan 2015. Vi är glada och stolta över att han ändå har skrivit ett tal som framförs av hans svenske förläggare Svante Weyler på Bokmässans officiella invigning i dag klockan 11.00.

Jag har fem minuter till mitt förfogande. Och nu bara fyra minuter och femtiosex sekunder. Fyra minuter och femtiotvå sekunder för att vara mera exakt. Det är inte utan att man skulle kunna dra en del lärdom av att under de här fem minuterna pröva att ta sig fram genom en sådan mättad och fullbordad tid. En rättelse: fyra minuter och trettiosju sekunder. Som en bön skulle jag då frambesvärja den återstående tiden, en tid som skulle förflyta härligt och stillsamt (något som redan i sig nästan är en seger: man anordnar en bokmässa i Göteborg och det finns fem minuter då tiden förflyter härligt och stillsamt). Just detta måste vi värdesätta, för detta vore, när allt kommer omkring, som om tystnaden själv skulle kunna uppstå här, och vi skulle i denna tystnad kunna meditera över litteraturen, jag skulle inte vilja kalla det för "ett tänkande" (i så fall vore det snarare ni än jag som stod för detta tänkande, för jag måste själv hela tiden räkna den tid detta tal tar: fem minuter, fyra minuter, jag arbetar, det är därför jag är inbjuden), vi skulle fundera över böckerna och läsarna, kanske också över författarna och varför vi är här och vad vi vill.

Jag kan berätta en anekdot, jag är medveten om att det inte finns tid för det, men jag vänder på saken: vad jag här har att säga finns det tid för. Den där härligt stilla tiden. Alltså: på en av dessa många litterära konferenser hade man försett mig med en tolk som var mycket bra på spanska, och det var bra, eftersom det talades spanska på konferensen. Men min tolk hade inte det blekaste aning om litteratur, på samma sätt som jag inte har en aning om kreatursavel. Den som just talade måste ha sagt någonting roligt, för runt omkring mig höll man på att spricka av skratt. - Vad säger han? frågade jag. - Vänta lite, jag lyssnar, vi tar det sen. Jag hörde återigen namnet Kafka och sen ha-ha-ha. - Vad säger han? -Vänta, sen.

Och så fortsatte det ända till slutet. Wittgenstein, Camus – och de befriade, orgiastiska skratten. Applåder, paus, jag tittade förväntansfullt på tolken, en ung universitetsstudent, som sa strängt och liksom tillrättavisande: - Jo, jag tror att han talade om litteratur.

Också jag skulle vilja att ni i slutändan sa: - Jo, jag tror att han talade om litteratur.

Jag vill gå ännu längre. Jag fruktar (det låter som någonting jag översatt tillbaka från engelskan, I am afraid) att oavsett vad jag nu än säger kommer det att handla om litteratur. Vad litteratur är har jag fortfarande efter 45 år (det är så länge jag har hållit i pennan) svårt att säga. Vad litteratur inte är har jag vissa aningar om (jag nämner inga namn) – och också om hur litteratur fungerar. Förtrollande och hemlighetsfullt.

Denna förtrollning och denna hemlighet skulle jag kunna säga åtskilligt om. Och med vilken hänförelse och inspiration. För det är ju det som fyller mitt liv. (Parentes. Men mitt liv är lite förändrat, det är därför jag inte kan närvara personligen, nu är det någonting annat som försöker fylla mitt liv, och i så fall skulle jag tala inspirerat om bukspottskörteln, något som jag kommer att bespara de ärade åhörarna, men hys inga förhoppningar, I am afraid att förr eller senare kommer jag att tala om det länge och utförligt.) Nu fortsätter jag utan parentes, som om ingenting har hänt. Jag skulle alltså mycket väl kunna tala om litteraturens egenheter, om till exempel att litteratur inte använder språket på det vanliga viset, alltså att situationen inte är den att man har en tanke (som naturligtvis är ädel och betydelsefull) och sedan har man en språklig färdighet, och så inträffar ett lyckosamt möte mellan dessa två, som mötet mellan drottning Kristina och hennes snygga hovdam Ebba Sparre (jag är inte särskilt orienterad i ämnet, jag har bara kopierat fakta från Wikipedia), och att vi på det sättet sedan förmedlar den tanke vi fått, detta meddelande med hjälp av språket. Att vi, som det brukar heta, klär det i litteraturens skrud, (jag anstränger mig att hitta en bild, ungefär så här tänker jag mig en sådan litterär skrud, en dressing-gown, låt oss tänka på Somerset Maugham, och på Baby Doll, låt oss tänka på just det vi har lust att tänka på, det skulle kunna vara en legering av allt detta). Men det är inte detta det handlar om, det handlar istället om att litteraturen betraktar och erfar världen genom språket, all handling inträffar i språket och därför är ingenting tillräckligt, inte tankar, inte passioner, det räcker inte med att älska, att hata, för allt detta behövs det ord.

Men det finns verkligen inte tid. Problemet är att jag talar som en författare. Den som håller tal måste vara spikrak. En bra roman är aldrig spikrak, den säger på en och samma gång både ja och nej, den ser allt, det förflutna, nuet och framtiden, hur som helst vill den alltid allt. Dess mål kan endast uttryckas genom sig själv. Den som håller ett tal har ett mål, han måste ha ett mål, och han brottas inte med det omöjliga, han brottas istället med att vara tvungen att säga någonting om alla möjligheter, han handlar inte som Antigone i enlighet med gudarnas lagar, utan han säger inom sig som hennes syster Ismene: - Det är inte ens värt att sikta på det omöjliga.

Varje författare har en läsare inom sig, jag borde ha överlåtit mitt tal åt denna läsare. Och sedan kunde han störta rakt fram som en traktor (låt oss säga en Volvo Terror Racing Tractor). Denne läsare skulle tala om den ungerska litteraturens särart, om styrkan i de ungerska traditionerna och hur denna styrka oavbrutet stått i samband med tanken på frihet, något som ungrarna alltid har tolkat som oavhängighet, men nej, ändå inte, först skulle även denne läsare tala om språket, om vilken glädje det är att kunna ungerska, och om att det nästan känns som en ynnest (fast i Göteborg skulle han också komma att tänka på vilken glädje och ynnest det är att kunna tala svenska och så vidare på en bokmässas olika skådeplatser). På samma sätt som portugiserna talar på "blommornas språk" (som Dezsö Kosztolány skriver, vilken han skulle kunna lovprisa i fem minuter), så talar kanske denne läsare på Puskás språk, den Ferenc Puskás som – om ni ursäktar – kanske är ännu större än Zlatan Ibrahimovic. Och på det här sättet skulle detta språk uttrycka det ungerskas genius, alltså talar han på ungerska, genialitetens språk, det vill säga överdrifternas språk, disproportionalitetens språk, på ett språk som saknar tänkande, som saknar självkännedom, saknar reflektion, tomhetens språk, tystnadens språk, tigandets språk. Tiga kan allra vackrast blommorna, men det har vi redan sagt.

Man borde säga några ord om de stora ungerska författarna, författarna från förr och de som lever idag, men vår läsare hoppas att under de kommande dagarna kommer det ändå att bli tal om dem, men han vill ändå särskilt nämna Ádám Bodors namn, för antagligen känner man här inte till honom och därför läser man honom inte, trots att han är så bra. Att läsa Ádám Bodor är bra. Och man kan dessutom lära sig någonting väsentligt om Östeuropa, sådant som är giltigt och möjligt att förstå överallt i världen.

Och en talare kan naturligtvis inte undvika nuet. Vad är det som nu sker i Europa och i Ungern? Det vore egentligen lätt och tämligen självklart att rikta en stark och saklig kritik mot den ungerska praktiken, med premiärministern i spetsen. Istället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer, sökandet efter syndabockar (en urgammal ungersk vana, alla är skyldiga, bara inte vi), hets, uppdelning av landet i goda och dåliga, och de försöker utlösa våra allra värsta reflexer, våra traditioners stridbara retorik och alla dess konsekvenser. Ständigt mera militanta och militära åtgärder och lagar. Ständigt flera av dessa tjechovska bössor som i första akten hänger i den till synes fridsamma salongen – för att någon förr eller senare skall använda dem. Om någonting är tillåtet i lagen är det ett mycket klent svar att säga att vi ändå inte kommer att göra bruk denna lag. Det är lätt att citera outhärdligt plågsamma yttranden från ansvariga ungerska politikers sida, yttranden för vilka man förgäves söker en kontext som skulle kunna göra dem acceptabla. De har ofta citerats och kommer fortsättningsvis också ofta att citeras. Var finns den goda viljan, var finns humaniteten?

Att rada upp allt det här räcker inte. Det räcker inte med att förebrå regeringen. Sådant intresserar inte regeringen, de hittar tusen kryphål – från simpla lögner och manipulationer av faktauppgifter till hänvisningar om motsvarande företeelser i Väst. Något som ibland är ett verkligt argument och ibland tjänar som ett alibi. Det räcker inte – för problemet existerar. Vad betyder det när människor som tillhör en islamisk eller afrikansk kultur uppenbarar sig för oss i denna form? Är det rätta svaret verkligen en fråga om den goda viljan och humaniteten? Ställer vi oss verkligen alla de möjliga och viktiga frågorna? Eller befinner vi oss också i krig, och att det därför är viktigare med sammanhållning och att peka ut den som är emot oss? Vad är möjligt att bevara och vad går inte att bevara? Det är inte slut här, det är bara jag som slutar.

Konst är ingen lösning på någonting. Ingen roman har någonsin hindrat någonting dåligt. Men de goda böckerna, de man brukar tala om här, i denna krets, genomsyras av "förståelsens trånande längtan". Vi kan också kalla det för hopp. Ordet hopp, det är bra som slutord. Och vi får glömma de här fem minuterna. Så vad är då egentligen mitt slutord?

Péter Esterhazys tal på ungerska (PDF-dokument, 96 kB)

Uppdaterad av: Bok & Bibliotek, 2015-09-24

Nyheter

Kontakt

Följ oss även på:

Hotel service

MeetX

Gothia

Incontro SV